1.
Hur länge får du ha dina dikter?
En gyllengul tornado far genom sommarhuset,
hejdar sig den korta sekund det
tar att ställa frågan, flyger sen bums ut
på gräsmattan, upp i backen, ner för backen,
tar ett dopp med 747 simtag,
blir frotterad av sin mor, prisad av sin far, äter en decimeter pannkakor,
somnar med Action man hårt i famnen,
vaknar till en ny dag med nya gåtor att formulera.
Så går en sommar och en till och en till däremellan
vintrar, vantar tappas, isar tappar sig över Vasastan,
skola in, skola ut, kroppen växer och blir tung,
finnar glänser, spränger, blick böjs undan,
undan för undan in i rummet mellan headset, musklick
och rymden där monster förgörs med kirurgisk precision
allt medan vi bankar på dörr, ropar mot ryggtavla,
kom ut, kom ut från eländig håla!
Och en vacker vårdag lufsar barnet ur sitt ide,
skaffar nya fartränder, vaxar sitt hår, redo att möta
världen med fast blick och pålitligt handslag,
men i sommarhuset fortsätter Frågan knaka i bjälkarna,
inga isvintrar eller mögelangrepp kan desinficera
oförmågan att ge ett vettigt svar:
Hur länge får du ha dina dikter?
2.
Hur länge får du ha dina dikter?
Klaffen unge! Om inte jag får ha mina dikter
vem skulle då få ha sina dikter?
Någon med mer plats?
Högre i tak?
Högre stående atmosfär?
Ett jättelikt bibliotek
med rullar i glasmontrar
vakter i trånga kostymer och/eller svällande biceps,
bibliotekarier med Mr Magoo-brillor och vita handskar
hasande runt diskret på lädersula mot marmorgolv,
varje dag kl 12 slås tunga portar upp
och två lika spänstiga som korkade afghanhundar
böljar in för att annonsera poetens ankomst -
jag rullar in i rullstol, nej, på skateboard, det hade du gillat,
med bakochfram-keps och tjuter meer dikter!
Det kommer meer dikter!
Bibliotekarierna hasar fram, jag halar upp ett usb-minne,
tjena gubbs här är förti meg prima poesi
komplett med background, moves, 3D,
recensioner och påskrivna kontrakt!
Minnet läggs på blodröd sammetskudde och under
huffande och puffande skuffas det in i kassaskåpet bakom
den mästerligt lura ögat-fabricerade läderinbundna luckan med guldbokstäver:
Världens bästa poesi i urval.
3.
Hur länge får du ha dina dikter?
Få se nu, med lite tur
får jag ha dom till på Torsdag,
då kommer Dikthämtaren med sin stora finmaskiga håv.
Som vanligt har jag försökt sprida mina dikter för vinden
i halvkväden förhoppning att ödet
eller kanske slumpen måtte avgöra
om någon dikt en gång skulle hamna
i en mänsklig hand och läsas av
ett mänskligt öga och på så sätt ta sig in i
en mänsklig varelses emotionella, endokrina
eller till och med parasympatiska system.
Detta hade kunnat orsaka kopplingar.
Exakt hur vet jag inte, men man känner ju sånt.
Plötsligt knäpper det till, det har blivit en koppling.
Det har med elektricitet att göra.
På ett positivt sätt, en positivt laddad elektricitet
gör att det uppstår kopplingar mellan olika system,
olika organ görs medvetna om varandra,
två kroppar görs medvetna om varandra,
öga ser öga, tand möter tand, aj skriker båda
och skrattar.
Nu har det uppstått en koppling,
jag vill gärna berömma mig med
att ha orsakat detta med min dikt.
Men varje Torsdag kommer Dikthämtaren med
den finmaskiga håven, igenom vilken inga onödiga ord
kan slinka.
4.
När Dikthämtaren farit runt med sin
stora finmaskiga håv en bra stund
och i den infångat alla onödiga ord som satts samman
i fåfänglighet och grandios egennytta
tömmer han dessa i Behållaren,
en procedur som i mångt och mycket
påminner om när den kommunala flakbilen
hämtar ljusblåa plastsäckar innehållande
svarta plastpåsar innehållande
våra älskade hundars oälskade spillning,
något som till skillnad från dikterna
är ett nödvändigt ont, spillning på köpet,
det ingår i samma kretslopp som
kärlek, lydnad, tillgivenhet, tillhörighet, identitet, status,
våra grundläggande behov, ej till för alla,
men just därför så åtråvärda, så värdiga en livskamp,
om inte för mig så för mina barn,
att skriva detta tar tid,
att läsa detta tar kortare tid,
ska det då vara så svårt att få ha det kvar?
Hur länge får jag ha mina dikter?
5.
Den tid jag får lov att ha dikt
är jag ju tacksam för.
Särskilt den första tiden, som embryo -
eller ännu tidigare, som glimt i mitt öga,
detta lilla blir min beskyddare,
om man kunde filma processen fick man se
hur äggets sega hinna slöt sig och nu bortstötte
allt som trängde sig på därutifrån,
jag ler inåtvänt, vill befalla ungdomar på bussen
res er upp, jag har dikt!
Det vill säga om man nu hinner så långt som till en buss
innan dikten tas från en
ett häftigt illamående
sen är den borta, lika bra att glömma.
Men några får växa ett tag
rad för rad, det går egentligen alldeles för lätt
lite poesi i poesien skulle inte skada,
ett långsamt mognande ger söta meloner,
hållfasta, oklanderliga,
det lilla embryot bråkar med mig, det gör inget,
äntligen blir jag sedd, förstådd,
genomskådad, gen-omskådad
och spridd för vinden.
6.
Det är ju ofrånkomligt att man en dag blir av med dikten.
Vare sig den fastnar i Dikthämtarens håv eller ej
kommer den till slut bli glömd, utan glömska
skulle snart ett oöverskådligt kaos
stå och knastra och snurra
som på en gammal grammofon, sådana
man förr spelte musik på, musiken är annars
dikternas dagmamma, den plockar upp
det lilla och söta, ser till att det inte
fastnar i leran, tappar gummistöveln, den förvarar
dikterna i små plåtskåp med namn på
och ser till att rätt stycke får följa med rätt upphovsperson,
på bussen hem kan man tralla raderna om och om igen,
då fastnar dom, krokar i, anknyter till vanligt folks
vardagsliv, känsloliv till och med,
man känner igen sig, det har uppstått kopplingar igen,
vågar man tro, får vi lov, får vi nu lov
att ha det så här ett litet tag till?
7.
Utsikten att få ha sina dikter är således
begränsad, avskärmad, skygglappad.
I vuxenblivandet ingår en förmåga att acceptera,
undanfalla, självavleda och söka nya fåror,
för en kort minut få uppleva sig
som yster vårbäck, där är en möjlig fåra,
nu leder jag mig ur mittströmmen -
man kan nämligen få ha andras dikter.
Andras dikter ger ett helhjärtat intryck.
En solid, helhjärtad tanke, ristad med gåsblod, begråten
med sälta från Bretagne i juniebb,
avtorkad med mossa från Hebriderna,
nu talar vi klassiker, men hjärtat är allra viktigast, ser du,
hjärtat ska vara helt, det brustna har tappat,
förmågan till kopplingar, det är kopplingarna man vill åt,
då krävs hjärta på heltid, med flöde. Proppar, splitter,
navelkli, öronvax och knaster från gammal grammofon,
vips är Hämtaren där och drar ur sladden till datorn
som det går så lätt så lätt att skriva på.
8.
Skulle jag ändå drista mig.
Lyckas smussla undan dikt,
vad kunde hända?
Nu slår du spiken i sitt huvud, min vän,
små människor ska ha fasta normer,
du hade inte respekterat en faster
som tänjde på regler,
illa nog var det att jag osade svordomar,
snusade och snarkade och ville sova till tio,
det var av största vikt att inte barnen fick uppleva
dubbla agendor hos vuxna, hur skulle det se ut,
du hade kunnat bli sittande under en korkek,
oduglig, i ett inre obegripligt pladder,
i växande oförmögenhet, och trott du därmed var nöjd.
Men visst, försök lägga undan några riktigt fina tankar -
i hemlighuset och bomma för, vänta några år och se om dom
klarat jäsningen och fått fin skorpa eller ädelglans,
eller om du bestraffas med öronrodnad och ruelser,
åsnesvans och dumstrut.
Få ha dikt, märk väl: FÅ
FÅ människor har dikt.
FÅ myror har elefanter.
Vad FÅR vi till middag?
FICK ni fisk?
Där FICK du!
Du FÅR diska.
FÅR bagge tacka.
O Guds FÅRticka.
FÅ inte reda!
Den FÅvitska jungfrun.
9.
Det där med äganderätten.
Den kan synas oväsentlig
så länge plats finns kvar,
men blir det trångt kan den inte ses förbi,
inte ens för en gammal hippie/slacker
som din faster.
Vill du absolut ha kvar din dikt
måste du äta den,
det säger sig självt.
Ha den och äta den,
svälja och dölja,
väva och kväva,
inspirera, sedan expirera.
Aldrig är en dikt så lysande,
så mångfacetterad, högljudd,
hoppfull, kapabel och - bra,
som när den nyss blivit till,
redan efter tio minuter kommer fransar,
sedan revor, blottor, plumpar,
du suddar febrilt, datorns tålamod är utan slut,
skulle du mot förmodan ändå bli lite nöjd och
släppa din dikt för vinden
och en mänsklig hand tar tag,
var då så säker på att den nu
har mycket lite gemensamt med sitt ursprung.
Det som den först hade.
10.
Det finns onekligen en kopiös mängd dikt
som överlevt upphovspersonerna,
man har anledning misstänka
att detta var själva syftet eller åtminstone
förhoppningen med deras tillblivelse.
Emellertid är en död poet
inte mindre död än en död polis,
vilken enligt boven då först blir en bra polis,
men kan han skriva dikt? Kanske det,
men han får inte ha sina dikter,
för det första är han död,
för det andra är det dikterna som har honom.
Det går inte att lägga fram några som helst
bevis för att han över huvud taget funnits,
men nu finns han i en dikt
och fortsätter långt efter sin fiktiva död
orsaka kopplingar och allehanda mysterier.
Till slut återstår bara ett ord som inte
skärskådats: Du.
Hur länge får Du ha Dina dikter?
Kanske har dom legat lite lågt ett tag
och väntat på din myndighet,
men använd för guds skull inte myndigheten
när du skriver, använd det gyllengula,
där alla hisnande kombinationer finns,
finter och tacklingar och låt det rassla i nätet
precis som den gången:
Hur länge får du ha dina dikter?
