TERAPIBLUES (musiken finns på soundcloud.com - sök på unclemary

Beslöt mig för terapi.

Konfronterade omedelbart följande:

Mitt inre blötdjur

Mitt inre gråberg

Min inre hästkraft

Min inre Buddha

Min inre brandman

Min inre brottsling

Min inre barnmorska

Min inre bortbyting

Min inre partner 

Mitt inre träben

Mitt inre skelett

Min inre magiger

Min inre maniker

Min inre manager 

Min inre mannekäng

Mitt inre yttre

Mitt inre skyltfönster 

Min inre bladvändare

Min inre sängvätare

Min inre trollpacka

Min inre borgarbracka

Mitt inre tjänstehjon

Mitt hjärtas jungfrukammare

Mitt hjärtas nyckelben

Mitt hjärtas utomjording

Mitt hjärtas snuttefilt

Mitt hjärtas ömma tå

Mitt hjärtas krossade snäckskal

Mitt hjärtas lilla hjärta

i min hemligaste garderob.

Se här så vackra ord jag vaskat fram

och lagt i stjärna som en patiens

nu prålar dom på plats i all sin glans

men samlar likt förbannat bara damm

Det strikta mönstrets åldriga program

får folk att blunda och att nicka till

Om tanken flyger fritt varhelst den vill

uppstår det värsta kaos: Diktarslam!

där orden ropas högt i mikrofon

och dränks av stormande applåd

förfining visas ingen nåd

den står med skammens rodnad där i vrån

av grymmaste poeters kretsar

och knypplar nya gamla spetsar

Stå över

Får ni lov? Nej tack, jag står över

detta dansgolv, det må vara såpat, 

krattat eller solat i sin glans den sortens

bländverk står jag över, högt över

till och med jag svalde just en heliumpastill, 

fast det är fusk och doping

tillåter mig att överträffa, skjuta över 

målet, målet är som vägen, som en rök 

försvinner långt i fjärran, ingen

hinner ända fram förrän det liksom är

förgjort där vilar en förbannelse 

med handen under örat det ser skönt ut

men är förstås bedrägligt, ingen tid

får gå förlorad, särskilt nu när det är kritiskt

och från alla håll dessutom 

ja kritik kritik är allt man får tills den tar slut

då har man vant sig. 

Det här partiet står jag över

det i mitten, och det vänstra och det högra

står jag över även om det verkar lågt

men hellre ligger jag i underläge

ligga smäller högre än att klättra,

jag står över, tack så mycket

det var alltför vänligt, är på tok

för mycket halva dan går åt att tacka

och applåder står jag över

och beträder gräset hellre bra

än gärna sätta spår men nåde

den som följer efter följer villospår

som slutar mitt i språnget

kasta sten förutan skuld är knappast relevant

men jag står över allt som skrapar mot och river

upp en juvelerare som gör ballonger

tar väl priset mjuka smycken smäller

hårt som pussar, varför ta parti, nej vänta 

på en vinn-vinn-situation, ställ upp i

vinn-vinn-olympiaden, första pris till alla

en ballongmedalj och så vink-vink 

till folket, visa upp din bästa sida,

det gick fort på en sekund, fick alla se

sådär då var det överståndet.

Det Lilla Dåliga

Tänka sig

att denna skalle sluter om

en grå substans som stort sett

är den samma som den dag

då den fick skåda lysrören på BB 

och gav upp ett ilsket tjut

Tänka sig, trots allt den har fått 

uthärda, smällar den fick ta

djupt rystad mången gång

den skvalpar där alltjämt

så blank och fet

som kommunalfullmäktiges 

ordförande i Älgahult och Smeg

och sprakar utav samma sorts impulser

små lumor tänds och släcks

hela partier färgas röda, sväller upp

eller så känns det, rött, när det gör ont

men det var inte detta jag skulle tala om

det var det Lilla Dåliga som kom

som kom i elfte året mitt, sen gick det

bort minns inte när exakt jag var väl trettifem

Det hände ofta just på väg till skolan

så klart på väg till skolan, då var

hjärnan varken vaken eller glad

Kammakargatans uppförslut

i båda riktningar är välkänt

för alla även dom som inte har det Lilla Dåliga

i skallen sin, den enda tanke som jag minns:

Ja visst ja. Sen blev det brusigt.

Någon vred på radions stora ratt.

En Luxor mellan Hilversum och Doggers bank

och jag tog spjärn mot putsad vägg

-Skynda dig Maria! -Kommer!

Vad var det? Vad vilket då? Puts väck!

Totalt raderat ut och glömt.

En minneslucka har iallafall en lucka

där man glömt sitt minne. Detta

var ju ingenting, en negation som

varade en liten del av en minut

och skallen den kan inte tänka sig

ett ingenting, men något var det ju, 

en ledtråd: Detta ska jag minnas, 

tänkte jag varenda gång från radions innandöme

men tji, inte ens bruset kunde fångas i ett ord.

Då kan ju allt därinne vara sant 

likväl som osant, allt var uppenbart

men inget kunde följa med ditut

och kanske är den hemska sanningen

att där var tomt på riktigt och 

så där känns tomheten, som ingenting

det känns som ingenting

ett privilegium trots allt, ha upplevt

intigheten, skådat den i vit, nej svartögat,

nej oögat och ha ovarit ingenstans en liten ostund.

Ja tänka sig. Det självtänkte sig, lösgjorde sig

från mig och jag och ego

Och kanske kom som i förbund

med andra gråa celler där i rymden!

Man får hoppas på det fina,

inte bara föreställa sig det svarta

hålet i den gråa massan.

Det kanske var som guld och blommor,

rökelse och myrra,

men jag fick inte ta det med mig ut.

Hur länge får du ha dina dikter?

Diktsvit till Johannes på 18-årsdagen.

1.

Hur länge får du ha dina dikter?

En gyllengul tornado far genom sommarhuset,

hejdar sig den korta sekund det

tar att ställa frågan, flyger sen bums ut

på gräsmattan, upp i backen, ner för backen,

tar ett dopp med 747 simtag,

blir frotterad av sin mor, prisad av sin far, äter en decimeter pannkakor,

somnar med Action man hårt i famnen,

vaknar till en ny dag med nya gåtor att formulera.

Så går en sommar och en till och en till däremellan

vintrar, vantar tappas, isar tappar sig över Vasastan,

skola in, skola ut, kroppen växer och blir tung,

finnar glänser, spränger, blick böjs undan,

undan för undan in i rummet mellan headset, musklick

och rymden där monster förgörs med kirurgisk precision

allt medan vi bankar på dörr, ropar mot ryggtavla,

kom ut, kom ut från eländig håla!

Och en vacker vårdag lufsar barnet ur sitt ide,

skaffar nya fartränder, vaxar sitt hår, redo att möta

världen med fast blick och pålitligt handslag,

men i sommarhuset fortsätter Frågan knaka i bjälkarna,

inga isvintrar eller mögelangrepp kan desinficera

oförmågan att ge ett vettigt svar:

Hur länge får du ha dina dikter?

2.

Hur länge får du ha dina dikter?

Klaffen unge! Om inte jag får ha mina dikter

vem skulle då få ha sina dikter?

Någon med mer plats?

Högre i tak?

Högre stående atmosfär?

Ett jättelikt bibliotek

med rullar i glasmontrar

vakter i trånga kostymer och/eller svällande biceps,

bibliotekarier med Mr Magoo-brillor och vita handskar

hasande runt diskret på lädersula mot marmorgolv,

varje dag kl 12 slås tunga portar upp

och två lika spänstiga som korkade afghanhundar

böljar in för att annonsera poetens ankomst -

jag rullar in i rullstol, nej, på skateboard, det hade du gillat,

med bakochfram-keps och tjuter meer dikter!

Det kommer meer dikter!

Bibliotekarierna hasar fram, jag halar upp ett usb-minne,

tjena gubbs här är förti meg prima poesi

komplett med background, moves, 3D,

recensioner och påskrivna kontrakt!

Minnet läggs på blodröd sammetskudde och under

huffande och puffande skuffas det in i kassaskåpet bakom

den mästerligt lura ögat-fabricerade läderinbundna luckan med guldbokstäver:

Världens bästa poesi i urval.

3.

Hur länge får du ha dina dikter?

Få se nu, med lite tur

får jag ha dom till på Torsdag,

då kommer Dikthämtaren med sin stora finmaskiga håv.

Som vanligt har jag försökt sprida mina dikter för vinden

i halvkväden förhoppning att ödet

eller kanske slumpen måtte avgöra

om någon dikt en gång skulle hamna

i en mänsklig hand och läsas av

ett mänskligt öga och på så sätt ta sig in i

en mänsklig varelses emotionella, endokrina

eller till och med parasympatiska system.

Detta hade kunnat orsaka kopplingar.

Exakt hur vet jag inte, men man känner ju sånt.

Plötsligt knäpper det till, det har blivit en koppling.

Det har med elektricitet att göra.

På ett positivt sätt, en positivt laddad elektricitet

gör att det uppstår kopplingar mellan olika system,

olika organ görs medvetna om varandra,

två kroppar görs medvetna om varandra,

öga ser öga, tand möter tand, aj skriker båda

och skrattar.

Nu har det uppstått en koppling,

jag vill gärna berömma mig med

att ha orsakat detta med min dikt.

Men varje Torsdag kommer Dikthämtaren med

den finmaskiga håven, igenom vilken inga onödiga ord

kan slinka.

4.

När Dikthämtaren farit runt med sin

stora finmaskiga håv en bra stund

och i den infångat alla onödiga ord som satts samman

i fåfänglighet och grandios egennytta

tömmer han dessa i Behållaren,

en procedur som i mångt och mycket

påminner om när den kommunala flakbilen

hämtar ljusblåa plastsäckar innehållande

svarta plastpåsar innehållande

våra älskade hundars oälskade spillning,

något som till skillnad från dikterna

är ett nödvändigt ont, spillning på köpet,

det ingår i samma kretslopp som

kärlek, lydnad, tillgivenhet, tillhörighet, identitet, status,

våra grundläggande behov, ej till för alla,

men just därför så åtråvärda, så värdiga en livskamp,

om inte för mig så för mina barn,

att skriva detta tar tid,

att läsa detta tar kortare tid,

ska det då vara så svårt att få ha det kvar?

Hur länge får jag ha mina dikter?

5.

Den tid jag får lov att ha dikt

är jag ju tacksam för.

Särskilt den första tiden, som embryo -

eller ännu tidigare, som glimt i mitt öga,

detta lilla blir min beskyddare,

om man kunde filma processen fick man se

hur äggets sega hinna slöt sig och nu bortstötte

allt som trängde sig på därutifrån,

jag ler inåtvänt, vill befalla ungdomar på bussen

res er upp, jag har dikt!

Det vill säga om man nu hinner så långt som till en buss

innan dikten tas från en

ett häftigt illamående

sen är den borta, lika bra att glömma.

Men några får växa ett tag

rad för rad, det går egentligen alldeles för lätt

lite poesi i poesien skulle inte skada,

ett långsamt mognande ger söta meloner,

hållfasta, oklanderliga,

det lilla embryot bråkar med mig, det gör inget,

äntligen blir jag sedd, förstådd,

genomskådad, gen-omskådad

och spridd för vinden.

6.

Det är ju ofrånkomligt att man en dag blir av med dikten.

Vare sig den fastnar i Dikthämtarens håv eller ej

kommer den till slut bli glömd, utan glömska

skulle snart ett oöverskådligt kaos

stå och knastra och snurra

som på en gammal grammofon, sådana

man förr spelte musik på, musiken är annars

dikternas dagmamma, den plockar upp

det lilla och söta, ser till att det inte

fastnar i leran, tappar gummistöveln, den förvarar

dikterna i små plåtskåp med namn på

och ser till att rätt stycke får följa med rätt upphovsperson,

på bussen hem kan man tralla raderna om och om igen,

då fastnar dom, krokar i, anknyter till vanligt folks

vardagsliv, känsloliv till och med,

man känner igen sig, det har uppstått kopplingar igen,

vågar man tro, får vi lov, får vi nu lov

att ha det så här ett litet tag till?

7.

Utsikten att få ha sina dikter är således

begränsad, avskärmad, skygglappad.

I vuxenblivandet ingår en förmåga att acceptera,

undanfalla, självavleda och söka nya fåror,

för en kort minut få uppleva sig

som yster vårbäck, där är en möjlig fåra,

nu leder jag mig ur mittströmmen -

man kan nämligen få ha andras dikter.

Andras dikter ger ett helhjärtat intryck.

En solid, helhjärtad tanke, ristad med gåsblod, begråten

med sälta från Bretagne i juniebb,

avtorkad med mossa från Hebriderna,

nu talar vi klassiker, men hjärtat är allra viktigast, ser du,

hjärtat ska vara helt, det brustna har tappat,

förmågan till kopplingar, det är kopplingarna man vill åt,

då krävs hjärta på heltid, med flöde. Proppar, splitter,

navelkli, öronvax och knaster från gammal grammofon,

vips är Hämtaren där och drar ur sladden till datorn

som det går så lätt så lätt att skriva på.

8.

Skulle jag ändå drista mig.

Lyckas smussla undan dikt,

vad kunde hända?

Nu slår du spiken i sitt huvud, min vän,

små människor ska ha fasta normer,

du hade inte respekterat en faster

som tänjde på regler,

illa nog var det att jag osade svordomar,

snusade och snarkade och ville sova till tio,

det var av största vikt att inte barnen fick uppleva

dubbla agendor hos vuxna, hur skulle det se ut,

du hade kunnat bli sittande under en korkek,

oduglig, i ett inre obegripligt pladder,

i växande oförmögenhet, och trott du därmed var nöjd.

Men visst, försök lägga undan några riktigt fina tankar -

i hemlighuset och bomma för, vänta några år och se om dom

klarat jäsningen och fått fin skorpa eller ädelglans,

eller om du bestraffas med öronrodnad och ruelser,

åsnesvans och dumstrut.

Få ha dikt, märk väl: FÅ

FÅ människor har dikt.

FÅ myror har elefanter.

Vad FÅR vi till middag?

FICK ni fisk?

Där FICK du!

Du FÅR diska.

FÅR bagge tacka.

O Guds FÅRticka.

FÅ inte reda!

Den FÅvitska jungfrun.

9.

Det där med äganderätten.

Den kan synas oväsentlig

så länge plats finns kvar,

men blir det trångt kan den inte ses förbi,

inte ens för en gammal hippie/slacker

som din faster.

Vill du absolut ha kvar din dikt

måste du äta den,

det säger sig självt.

Ha den och äta den,

svälja och dölja,

väva och kväva,

inspirera, sedan expirera.

Aldrig är en dikt så lysande,

så mångfacetterad, högljudd,

hoppfull, kapabel och - bra,

som när den nyss blivit till,

redan efter tio minuter kommer fransar,

sedan revor, blottor, plumpar,

du suddar febrilt, datorns tålamod är utan slut,

skulle du mot förmodan ändå bli lite nöjd och

släppa din dikt för vinden

och en mänsklig hand tar tag,

var då så säker på att den nu

har mycket lite gemensamt med sitt ursprung.

Det som den först hade.

10.

Det finns onekligen en kopiös mängd dikt

som överlevt upphovspersonerna,

man har anledning misstänka

att detta var själva syftet eller åtminstone

förhoppningen med deras tillblivelse.

Emellertid är en död poet

inte mindre död än en död polis,

vilken enligt boven då först blir en bra polis,

men kan han skriva dikt? Kanske det,

men han får inte ha sina dikter,

för det första är han död,

för det andra är det dikterna som har honom.

Det går inte att lägga fram några som helst

bevis för att han över huvud taget funnits,

men nu finns han i en dikt

och fortsätter långt efter sin fiktiva död

orsaka kopplingar och allehanda mysterier.

Till slut återstår bara ett ord som inte

skärskådats: Du.

Hur länge får Du ha Dina dikter?

Kanske har dom legat lite lågt ett tag

och väntat på din myndighet,

men använd för guds skull inte myndigheten

när du skriver, använd det gyllengula,

där alla hisnande kombinationer finns,

finter och tacklingar och låt det rassla i nätet

precis som den gången:

Hur länge får du ha dina dikter?

Är lakonisk. Är medelålders.

Är knappast ens besviken.

Skeptisk var man förr.

Skepticism förutsätter förväntad åthäva.

Åthävor skall motas i farstu.

Dom kan tjäna som boll i nyköpta mockastövel.

Inköp är plötsligt så glädjefyllt.

I hemlighet, utan åthävor.

Famna mörkret, bejaka vårtan,

flyt in över stranden som

ostsydostlig

gråtmild

vind.

Musiktips: To try for the Sun med Donovan

Kära alla ni som saknar

Läsa dikt så fort ni vaknar

Jag tar paus i skapandet

Gråt en tår på lakanet

Nu vill bara toner komma

in i datorn, dom är många,

men så fort dom tagit slut

tittar nya verser ut

Tillståndet är icke kroniskt

Snart så möts vi elektroniskt

Förlåt men det är bara så med det

Välj en annan bloggpoet!

Musiktips: Sigge Skoog med Bengt Anderssons kvintett