Det Lilla Dåliga

Tänka sig

att denna skalle sluter om

en grå substans som stort sett

är den samma som den dag

då den fick skåda lysrören på BB 

och gav upp ett ilsket tjut

Tänka sig, trots allt den har fått 

uthärda, smällar den fick ta

djupt rystad mången gång

den skvalpar där alltjämt

så blank och fet

som kommunalfullmäktiges 

ordförande i Älgahult och Smeg

och sprakar utav samma sorts impulser

små lumor tänds och släcks

hela partier färgas röda, sväller upp

eller så känns det, rött, när det gör ont

men det var inte detta jag skulle tala om

det var det Lilla Dåliga som kom

som kom i elfte året mitt, sen gick det

bort minns inte när exakt jag var väl trettifem

Det hände ofta just på väg till skolan

så klart på väg till skolan, då var

hjärnan varken vaken eller glad

Kammakargatans uppförslut

i båda riktningar är välkänt

för alla även dom som inte har det Lilla Dåliga

i skallen sin, den enda tanke som jag minns:

Ja visst ja. Sen blev det brusigt.

Någon vred på radions stora ratt.

En Luxor mellan Hilversum och Doggers bank

och jag tog spjärn mot putsad vägg

-Skynda dig Maria! -Kommer!

Vad var det? Vad vilket då? Puts väck!

Totalt raderat ut och glömt.

En minneslucka har iallafall en lucka

där man glömt sitt minne. Detta

var ju ingenting, en negation som

varade en liten del av en minut

och skallen den kan inte tänka sig

ett ingenting, men något var det ju, 

en ledtråd: Detta ska jag minnas, 

tänkte jag varenda gång från radions innandöme

men tji, inte ens bruset kunde fångas i ett ord.

Då kan ju allt därinne vara sant 

likväl som osant, allt var uppenbart

men inget kunde följa med ditut

och kanske är den hemska sanningen

att där var tomt på riktigt och 

så där känns tomheten, som ingenting

det känns som ingenting

ett privilegium trots allt, ha upplevt

intigheten, skådat den i vit, nej svartögat,

nej oögat och ha ovarit ingenstans en liten ostund.

Ja tänka sig. Det självtänkte sig, lösgjorde sig

från mig och jag och ego

Och kanske kom som i förbund

med andra gråa celler där i rymden!

Man får hoppas på det fina,

inte bara föreställa sig det svarta

hålet i den gråa massan.

Det kanske var som guld och blommor,

rökelse och myrra,

men jag fick inte ta det med mig ut.