onsdag 6 juni 2012


Se här så vackra ord jag vaskat fram
och lagt i stjärna som en patiens
nu prålar dom på plats i all sin glans
men samlar likt förbannat bara damm
Det strikta mönstrets åldriga program
får folk att blunda och att nicka till
Om tanken flyger fritt varhelst den vill
uppstår det värsta kaos: Diktarslam!
där orden ropas högt i mikrofon
och dränks av stormande applåd
förfining visas ingen nåd
den står med skammens rodnad där i vrån
av grymmaste poeters kretsar
och knypplar nya gamla spetsar

Stå över


Får ni lov? Nej tack, jag står över
detta dansgolv, det må vara såpat, 
krattat eller solat i sin glans den sortens
bländverk står jag över, högt över
till och med jag svalde just en heliumpastill, 
fast det är fusk och doping
tillåter mig att överträffa, skjuta över 
målet, målet är som vägen, som en rök 
försvinner långt i fjärran, ingen
hinner ända fram förrän det liksom är
förgjort där vilar en förbannelse 
med handen under örat det ser skönt ut
men är förstås bedrägligt, ingen tid
får gå förlorad, särskilt nu när det är kritiskt
och från alla håll dessutom 
ja kritik kritik är allt man får tills den tar slut
då har man vant sig. 
Det här partiet står jag över
det i mitten, och det vänstra och det högra
står jag över även om det verkar lågt
men hellre ligger jag i underläge
ligga smäller högre än att klättra,
jag står över, tack så mycket
det var alltför vänligt, är på tok
för mycket halva dan går åt att tacka
och applåder står jag över
och beträder gräset hellre bra
än gärna sätta spår men nåde
den som följer efter följer villospår
som slutar mitt i språnget
kasta sten förutan skuld är knappast relevant
men jag står över allt som skrapar mot och river
upp en juvelerare som gör ballonger
tar väl priset mjuka smycken smäller
hårt som pussar, varför ta parti, nej vänta 
på en vinn-vinn-situation, ställ upp i
vinn-vinn-olympiaden, första pris till alla
en ballongmedalj och så vink-vink 
till folket, visa upp din bästa sida,
det gick fort på en sekund, fick alla se
sådär då var det överståndet.

Det Lilla Dåliga
Tänka sig
att denna skalle sluter om
en grå substans som stort sett
är den samma som den dag
då den fick skåda lysrören på BB 
och gav upp ett ilsket tjut
Tänka sig, trots allt den har fått 
uthärda, smällar den fick ta
djupt rystad mången gång
den skvalpar där alltjämt
så blank och fet
som kommunalfullmäktiges 
ordförande i Älgahult och Smeg
och sprakar utav samma sorts impulser
små lumor tänds och släcks
hela partier färgas röda, sväller upp
eller så känns det, rött, när det gör ont
men det var inte detta jag skulle tala om
det var det Lilla Dåliga som kom
som kom i elfte året mitt, sen gick det
bort minns inte när exakt jag var väl trettifem
Det hände ofta just på väg till skolan
så klart på väg till skolan, då var
hjärnan varken vaken eller glad
Kammakargatans uppförslut
i båda riktningar är välkänt
för alla även dom som inte har det Lilla Dåliga
i skallen sin, den enda tanke som jag minns:
Ja visst ja. Sen blev det brusigt.
Någon vred på radions stora ratt.
En Luxor mellan Hilversum och Doggers bank
och jag tog spjärn mot putsad vägg
-Skynda dig Maria! -Kommer!
Vad var det? Vad vilket då? Puts väck!
Totalt raderat ut och glömt.
En minneslucka har iallafall en lucka
där man glömt sitt minne. Detta
var ju ingenting, en negation som
varade en liten del av en minut
och skallen den kan inte tänka sig
ett ingenting, men något var det ju, 
en ledtråd: Detta ska jag minnas, 
tänkte jag varenda gång från radions innandöme
men tji, inte ens bruset kunde fångas i ett ord.
Då kan ju allt därinne vara sant 
likväl som osant, allt var uppenbart
men inget kunde följa med ditut
och kanske är den hemska sanningen
att där var tomt på riktigt och 
så där känns tomheten, som ingenting
det känns som ingenting
ett privilegium trots allt, ha upplevt
intigheten, skådat den i vit, nej svartögat,
nej oögat och ha ovarit ingenstans en liten ostund.
Ja tänka sig. Det självtänkte sig, lösgjorde sig
från mig och jag och ego
Och kanske kom som i förbund
med andra gråa celler där i rymden!
Man får hoppas på det fina,
inte bara föreställa sig det svarta
hålet i den gråa massan.
Det kanske var som guld och blommor,
rökelse och myrra,
men jag fick inte ta det med mig ut.